Ett år har snart gått.  Tur man inte då visste vilket skit livet skulle bli.  Jävla skit liv. Tittade på film när Albin vart ett år. Han gick, kröp, hamrade, busade och ropade Mamma. Som vi skrattade när vi såg dessa videoklipp. Så lätt livet var, så mycket glädje.  Möjligheten att själv bestämma vad man skulle och ville göra med dagarna. 

Nu, efter ett år, ingen glädje och tårar nästan varje dag. Tårar fyllda av besvikelser av hur allt blivit och ilska åt den väg livet tagit. Säkert inga krav på detta stakars barn som också drabbats av det oförlåtna och som fått livet taget ifrån sig.  Det enda jag önskat förutom att jag kunde acceptera detta och till fullo godta min dotter, är att hon ska kunna sitta/ligga i barnvagn eller rullstol så att vi hade kunnat åka iväg och göra saker med storebror. Saker som skulle ge glädje. En sån enkel sak som åka till skogen och kanske ha grillad korv med sig.  En sån enkel sak som ALLA tar som en självklar sak att göra. Som andra inte reflekterar över att en annan drömmer om så enkla saker. Jag menar inte alls att andra ska känna skuld för att dom inte reflekterar över dessa saker eller över att dom kan utföra dessa saker. Det är mer besvikelsen i mina tankar över att inte ens kunna utför de enkla sakerna i livet. Allt jag vill är ju leva och uppleva saker med mina barn eftersom det är det som betyder något i livet.

Så vad finns kvar när det mest enkla är borta...