Japp så är det. Muntra bloggen va. Självklart blev tösen magsjuk vilket resulterade i två nätter isolerade på infektionen.  Kul.  Det jobbigare var väl när jag nu kämpar vid att  åter vänja hennes mage vid mat. Jag som vanligen tycker det är svårt att veta om hon är hungrig eller inte.  Ännu värre nu när hon kräker all May hon får. Provat med lite mat varje timme.  Skriker hon för hon vill ha mer, för att hon mår illa av att få mat eller mår illa.  Det är ju dag 5, det värsta borde vara över nu och magen borde åter börja godta mat.  Jag matar, hon kräker, jag slutar, hon skriker, VARFÖR? 

Ibland tror man inte alls på hoppet om ett roligt, levvärt liv. Ett år har gått och livet ser inte ett dugg positivare ut. Fast en sak är positiv, jag har får kontakt med fler mammor med cp skadade barn.  Varav ett med samma skada. Visst dom är ändå unik i sitt slag och går nog inte att jämföra. När jag ser på andra familjer med cp skadade barn tycker jag dem verkar har du jättebra men av någon anledning tror jag att min dotter är värst skadad av allihop. Fråga mig inte varför.  Kanske rädslan att återfå hopp och åter bli sviken.  Samtidigt vet jag inte hur deras barn vart när dom var lika små. Säkert inte lätt för dom helleroch har hör via mammor berätta att dom inte heller haft mycket hopp inför framtiden.  

Tänkar hit, tankar dit.  Hopp hit, hopp ditt.  Tårar hit, tårar dit, snart inga kvar.  Snart inget kvar. Leendet borta och orkar inte ens leta efter det.