Ett år har snart gått.  Tur man inte då visste vilket skit livet skulle bli.  Jävla skit liv. Tittade på film när Albin vart ett år. Han gick, kröp, hamrade, busade och ropade Mamma. Som vi skrattade när vi såg dessa videoklipp. Så lätt livet var, så mycket glädje.  Möjligheten att själv bestämma vad man skulle och ville göra med dagarna. 

Nu, efter ett år, ingen glädje och tårar nästan varje dag. Tårar fyllda av besvikelser av hur allt blivit och ilska åt den väg livet tagit. Säkert inga krav på detta stakars barn som också drabbats av det oförlåtna och som fått livet taget ifrån sig.  Det enda jag önskat förutom att jag kunde acceptera detta och till fullo godta min dotter, är att hon ska kunna sitta/ligga i barnvagn eller rullstol så att vi hade kunnat åka iväg och göra saker med storebror. Saker som skulle ge glädje. En sån enkel sak som åka till skogen och kanske ha grillad korv med sig.  En sån enkel sak som ALLA tar som en självklar sak att göra. Som andra inte reflekterar över att en annan drömmer om så enkla saker. Jag menar inte alls att andra ska känna skuld för att dom inte reflekterar över dessa saker eller över att dom kan utföra dessa saker. Det är mer besvikelsen i mina tankar över att inte ens kunna utför de enkla sakerna i livet. Allt jag vill är ju leva och uppleva saker med mina barn eftersom det är det som betyder något i livet.

Så vad finns kvar när det mest enkla är borta... 

Japp så är det. Muntra bloggen va. Självklart blev tösen magsjuk vilket resulterade i två nätter isolerade på infektionen.  Kul.  Det jobbigare var väl när jag nu kämpar vid att  åter vänja hennes mage vid mat. Jag som vanligen tycker det är svårt att veta om hon är hungrig eller inte.  Ännu värre nu när hon kräker all May hon får. Provat med lite mat varje timme.  Skriker hon för hon vill ha mer, för att hon mår illa av att få mat eller mår illa.  Det är ju dag 5, det värsta borde vara över nu och magen borde åter börja godta mat.  Jag matar, hon kräker, jag slutar, hon skriker, VARFÖR? 

Ibland tror man inte alls på hoppet om ett roligt, levvärt liv. Ett år har gått och livet ser inte ett dugg positivare ut. Fast en sak är positiv, jag har får kontakt med fler mammor med cp skadade barn.  Varav ett med samma skada. Visst dom är ändå unik i sitt slag och går nog inte att jämföra. När jag ser på andra familjer med cp skadade barn tycker jag dem verkar har du jättebra men av någon anledning tror jag att min dotter är värst skadad av allihop. Fråga mig inte varför.  Kanske rädslan att återfå hopp och åter bli sviken.  Samtidigt vet jag inte hur deras barn vart när dom var lika små. Säkert inte lätt för dom helleroch har hör via mammor berätta att dom inte heller haft mycket hopp inför framtiden.  

Tänkar hit, tankar dit.  Hopp hit, hopp ditt.  Tårar hit, tårar dit, snart inga kvar.  Snart inget kvar. Leendet borta och orkar inte ens leta efter det.